Ja herregud, vem kunde ana detta, att 2 blir 3 helt plötsligt och det i form av en liten knodd som heter Wilmer och som bara är världens mest snusigaste, mjukaste, goaste lilla kille ( jaja okej, lite nattgnäll men det tar vi sååååå gärna så).

Vägen fram till i tisdags har varit rätt krokig egentligen med tanke på vad man som blivande mamma får utstå, helt frivilligt och helt utan valmöjlighet. Jag ska inte tråka någon med detaljer annat genom att säga att de symtom och prövningar som det står om i böckerna som man kan råka ut för under en graviditet= you name, I had it!!!! Oj oj oj säger jag bara vad har man inte stått ut med!!!! Men det glömmer vi nu.

Som pappa har man det ärligt ganska enkelt även om det förstås finns mycket tankar och oro men särskilt många krämpor drabbas man inte av, hm lite orättvist.

Som om man inte haft nog med åkommor under graviditeten så slutade det hela med att Wilmer väldigt bestämt hade bäddat in sig på fel ände i magen och hade tjurigt bestämt sig för att “jag ska minsann ligga med huvudet uppåt” och därmed basta!!! Ett otroligt obehagligt försök att vända på knodden gjordes men NEJ! felvänd Wilmer bestod och av få alternativ att välja på så blev det ett planerat kejsarsnitt till slut för att skona alla från värsta scenarion som kunde bli med en vanlig förlossning i det läget! Jo men tjena vad skonsamt det blev!!!!

På ett sätt var det ändå skönt att få en bestämd dag istället för att som i normala fall gå och vänta på dagen med D!

Med facit i hand så kan jag meddela att om någon har undrat hur det känns att bli överkörd av 2 stycken X 2000 tåg efter varann så kan jag tala om hur det känns!!!! Kejsarsnittet blev av det mer komplicerade typen och det skulle tagit ca 16 minuter i normala fall att få ut bebisen men då Wilmer återigen visade sin bestämda sida och inte ville ut så tog det 1 timma och 25 minuter!!!!!!!! Jag trodde väl ärligt att min sista stund var kommen vid nåt tillfälle men till slut så stod en väldigt stolt pappa Ulf vid min huvudände och visade upp en liten bebis som han sa var våran och för en stund så glömde jag allt det onda. Men jag tror bestämt att jag tydligt uttryckte att “fan detta gör jag aldrig mer om”!!!!!

Det tråkiga var också att vi skiljdes åt på några timmar då jag var den som mådde minst bra, Wilmer och pappa Ulf fick umgås några timmar helt på egen hand och det tror jag var otroligt mycket värt för Ulf men tråkigt för mig som hamnade på ett annat håll. Men, men till slut så fick jag också denna lilla knodd i famnen och känslan var obeskrivbar!!! Denna lilla person som nyss varit ihopknycklad inne i magen låg då istället PÅ min mage. Ja livet är ju fantastiskt!!!!

Och du Ulf, denna lilla Wilmer är bara min och din, halva du och halva jag, rätt så häftigt när man tänker på det och det gör man ju hela tiden!!!!!!

Vill till alla säga tack för grattis hälsningar och lyckönskningar!!!!! Livet blir sig aldrig likt och det är jag så tacksam för!!!!!!